En dag sa det bara stopp.

För snart två år sedan var jag arg. Så fruktansvärt arg. Det rusade i mitt huvud. Och ledsen. Arg och ledsen.
Gick hem. Undrade hur dåligt jag som människa måste må innan jag får stanna hemma från jobbet. Svårt att visa upp blåmärken i innomjaget. Svårt att visa upp all min ångest. Svårt att visa upp det svarta hålet i magen där allt jobbigt bosätter sig.
Jag visste att jag mådde dåligt. Jag hade inte mått som en jag skall på länge. Nu vet jag att jag mådde sämre än jag trodde. Men när mår en jag så dåligt att jag får stanna hemma? Jag hade inga synliga skador, ingen röd näsa, inget gips, inga kryckor, inte ens ett bamse plåster.
Jag gick och satte mig i badet. Lät vattnet rinna genom kranen. Orkade inte mer. Tänkte om jag kokade upp vatten och hällde över en eller båda händerna så skulle jag väl ändå ha tillräckligt med skäl för att stanna hemma? Visst skulle väl det vara värt smärtan i utbyte mot att få vara hemma?
Då tog ledsen över och arg gick hem. Tårarna tog över från arg och höll ledsen i handen.
Jag mår inte bra.
Jag mår verkligen inte bra.
Med hjälp av tårarna och ledsen insåg jaget att det mådde fullt och väl tillräckligt dåligt för att stanna hemma imorgon.
Jag la mig ner i badkaret. Vattnet rann utan att stanna. Ljudet från vattnet lät som ett vattenfall när jag låg ner. Allt lät för mycket. Jag stängde av vattnet med foten. Låg kvar i badkaret. Inget vatten. Bara jag. Efter en stund blev det kallt. Jaget märkte att det blev kallt, men ledsen sa att nu ligger vi kvar. Tårarna höll med.
Efter någon timma eller mer när J kommer hem fryser jag så jag skakar. Han ringer samtal åt mig. Och när jag orkar får jag hjälp upp ur badet. Sen minns jag inte mer av den kvällen.
/Liten arg tant